Karamellfärgskakor

Ossian börjar verkligen ledsna på att jag är sjuk! Har inte orkat leka med honom ordentligt på flera veckor. Igår kväll ville han baka med mig. Efter att ha sovit hela dagen orkade jag faktiskt göra det, det kändes skönt att kunna göra honom glad. Vi hade fått recept från farmor på karamellfärgskakor, som pappa Daniel bakade när han var liten, så dessa försökte vi oss på.

Det var ett perfekt recept att baka med barn. Ingenting som behövde värmas på spisen, utan endast blanda ihop kakdegen i en bunke, dela upp den i så många delar som man vill färga in och sedan göra rullar som läggs i kylen/frysen tills de blir lite hårda och lättare går att skära i. Efter 10 minuter i ugnen hade vi sedan säkrat kvällsfikat :)

Recept:
200 g smör
4 dl vetemjöl
1 dl socker
2 tsk vaniljsocker

Dela sedan upp degen i så många delar du vill färga in, färga, gör smala rullar, du sedan kan rulla ihop, så det blir flerfärgat mönster på kakorna.

Grädda i mitten av ugnen på 200 grader i ca 10 min. Klart!

Tredje penicillinet gillt?!

Nu är jag inne på mitt tredje penicillin sedan 12 april. I söndags ringde jag in till Öron, näsa, hals och frågade om mina provsvar, eftersom jag fortfarande inte mådde bättre. Då visade det sig att jag hade bakterier som penicillinet jag åt inte tog, så jag fick nytt recept med nytt starkare penicillin, som ska fungera dubbelvärkande. Jag hoppas att detta nu är rätt så jag blir frisk snart!

Halsen har blivit bättre och bihålorna känns inte lika tjocka längre, men jag känner mig fortfarande sjuk. Sover hela dagarna... Imorgon ska jag tillbaka till Öron, näsa, hals på Karolinska och ta lite nya prover. Hoppas de visar på att det går åt rätt håll, även om det går otroligt långsamt. Orkar inte med fler bakslag. Nu vill jag bli frisk! Vill kunna jobba igen. Det känns så dåligt att jag är så sjuk nu, jag som aldrig brukar vara sjuk... bläää! Jag är provanställd, gravid och långtidssjuk, känns inte bra! Speciellt inte eftersom jag trivs superbra i min tjänst och verkligen vill fortsätta med det här jobbet. Hoppas verkligen att de förstår att detta troligtvis hör ihop med min graviditet och att jag inte brukar vara sjuk så här mycket!

Kofot, arbetskläder och muskelvärk

Idag är Ossian klädd för arbete och ska åka med pappa till kusin Albin och hjälpa dem att riva ut sitt gamla kök i nya lägenheten. Han har vuxit massor under vintern och både armar och ben fick vikas ned på arbetskläderna. Taggad till tänderna med kofoten i högsta hugg åkte dem iväg.

Själv blir jag hemma även idag, mår kanske något bättre, men fortfarande skit!!! Och nu har jag hostat så mycket att jag fått streckning i mina båda muskelfästen över revbenen, så bara att andas värker. Kan det inte vara nog snart...?! Var ute en promenad med Gibbe, så han fick göra det han behövde. Blev dock inte långt, tyvärr, blir helt andfådd av ingenting. Så vår stackars håriga älskling får hålla tillgodo på altanen idag. Även hundar kan drabbas av vårkänslor, vår älskar att ligga och mysa i solen :)

 

 

Avvänjning klassisk nässpray

I natt har jag sovit bättre än på länge, det var helt fantastiskt! Somnade nog innan midnatt, var vaken mellan ca 03-05 på grund av att jag var totalt igentäppt, sedan sov jag supergott fram tills 06.15 när lilla prinsen kom upp och hade sovit klart. Tur att jag fick somna om när han och Daniel gick till dagis! Sedan har jag sovit i princip hela förmiddagen, sååå skönt!



Så här fräsch är jag nu. Dags för nässköljning.

Jag håller, på läkares önskan, på att avvänja mig från klassisk nässpray mot nästäppa. Det är aldrig kul och speciellt inte nu, när jag är mer täppt än någonsin. Men som tur var har jag börjat med nässköljning, vilket gör att det känns lite bättre och sedan har jag fått en kortisonsprya för näsan, som tyvärr inte är snabbverkande, men som tydligen skall fungera på längre sikt. Hoppas, hoppas! Jag har nämligen väldigt svårt att stå ut med nästäppa!!! När jag var gravid med Ossian blev jag täppt i och med en förkylning när jag var i 6:e månaden och sedan släppte inte nästäppan förrän han var född. Till att börja med försökte jag med saltlösningsspray, men tyckte inte det hjälpte, så vartefter jag inte stod ut med att vara täppt längre, framförallt är nätterna sjukt jobbiga då, började jag missbruka Nezeril nässpray och använde det ända fram till förlossningen. Får se om nässköljningen och kortisonsprayen kan hindra mig från detta denna gång.

Jag vet att kortison inte är bra när man är gravid, men det verkar enligt läkaren som att kortisonspray för näsan är väldigt lokal till näsan, så det ska inte vara någon fara. För säkerhetsskull får jag endast ta väldigt låg dos. Ett sprut per näsborre en gång på morgonen och en gång på kvällen i en vecka, därefter om jag känner att jag måste fortsätta, ska jag minska ner det till att endast ta på kvällen.

Idag blev det besök på akuten

Eftersom jag inte alls mår bättre sedan i söndags, när jag började äta mitt penicillin gick jag idag till vårdcentralen. Där konstaterades att min sänka, istället för att sjunka, hade stigit från 107 till 129. Det blev remittering till öron, näsa, hals akuten på Karolinska. Jag som tycker det är otäckt med sjukhus och framförallt akuten, man har ju ingen aning vad det kommer in för övriga fall runt sig... Som tur var kom det inte in något läskigt fall medan jag låg där. För säkerhetsskull drog jag för runt min säng också så jag inte behövde se något jag inte ville.

Utsikten från min brits på akuten

Till att börja med togs blodprover, sedan fick jag ligga och vänta på min tur hos läkaren. Väl inne hos honom fick jag bomullstussar med avsvällande och bedövning i näsan, med dem fick jag sitta säkert 20 min. Sedan blev det näsprovtagning samt en kamera in i näsan och ner i halsen. Visade sig att jag har kraftig infektion i luftvägarna och bihåleinflammation. Så tyvärr blir det ytterligare en veckas sjukskrivning, känns inte bra det här, med tanke på att jag är ny på jobbet, vilket innebär att jag är provanställd och dessutom meddelat där att jag är gravid. Men, men, vad ska man göra, förmodligen är graviditeten lite orsaken till detta då immunförsvaret på grund av den är försvagat, dessutom läste jag någonstans att risken för bihåleinflammation ökar när man är gravid eftersom slämhinnorna då ofta är svullna i sig själva.

Nu har jag fått ett nytt penicillin och kortison nässpray, dessutom skall jag göra nässköljning 3-4 gånger per dag och även stå över ångande vatten med en handduk över ett antal gånger per dag. Så jag kommer ha fullt upp här hemma med att vara en duktig patient. Kan lova att jag kommer följa instruktionerna till punkt och pricka, jag vill bli frisk snabbt!!!

Som att det inte vore nog med de krämpor och illamåenden jag redan har, har jag nu när jag använt min nässköljning i form av en spruta, fått mycket otrevliga lock för mina öron, som inte bara gör så jag inte hör, utan även gör lite ont. Ringde tillbaka till akuten och tipset jag fick är att jag nu ska tryckutjämna var tionde minut tills det försvinner. Hoppas, hoppas, att det försvinner innan jag ska sova, det här var inte skönt!

Tyvärr googlade jag detta med lock för öronen vid nässköljning och där var det någon som skrivit att personen drabbades av samma sak och fortfarande, fyra år senare fortfarande har lock kvar. Hoppas det är någon som hittar på(!!!)

Dålig natt!

Mitt nattapotek

Jag mår fortfarande inget vidare, har till och med blivit något sämre mot igår och så ska det väl inte vara när man äter penicillin...(?) Jag är rädd att både min förmodade bihåleinflammation och halsinfektion med mycket hosta kan komma från min visdomstand, som jag tror kan vara inflammerad. Eller också har den blivit inflammerad av alla andra infektioner. Jag vet inte vilket, dock har jag nu svinont där min visdomstand sitter och i hela den tandraden, dessutom smärta upp i pannan. Jag har nog aldrig varit så här dålig sedan jag hade min infektion i livmodern när Ossian föddes. Är less på att inte kunna sova ordentligt. Vaknar hela tiden av att jag är igentäppt eller har ont någonstans.

Självklart vet jag att detta är övergående och kan kännas dumt att klaga över, men på något sätt är det ju så att detta är min verklighet att förhålla mig till och utifrån hur jag kan må så är det skit nu ;)
Sedan vet jag verkligen att det finns dem som har det värre. Till exempel en person som jag inte känner så väl men ändå bryr mig om, för jag tycker verkligen om henne, utifrån det lilla jag känner henne. Hon är en person med enorm utstrålning och när hon ler kan du inte bli annat än glad, för hon skiner så! Hon har fått tillbaka sin cancer och ska in på jobbig behandling nu vilken dag som helst. Och självklart finns det grader av helvetet och mina krämpor är inte i närheten av det hon och hennes familj går igenom just nu. Men som sagt allting är relativt, utifrån sig självt.

Den stora anledningen till att jag återupplivar denna blogg...

UL 13 mars 2015

...Ossian ska bli storebror! I slutet av september är det beräknat och jag har idag gått 17 fullgångna veckor och går in i vecka 18 imorgon. Vi har varit på första ultraljudet och gjorde kub-test, det såg bra ut vi fick väldigt låg risk. Även om det inte är några garantier för att allt går bra, så är det skönt när man kan bocka av vissa saker som kan vara fel. Så här med andra barnet känns det som att medvetenheten om allt som kan gå fel är så mycket högre än med första barnet. Bilden från ultraljudet blev inte så bra, så den bjöd barnmorskan på :)

Trots att jag imorgon går in i vecka 18 känns det väldigt overkligt att jag är gravid denna gång, detta trots att vi varit på ultraljud och allt... jag tror det beror på flera saker. Dels berättade vi inte för någon att vi är gravida förrän efter ultraljudet vi var på i vecka 13. Det berodde bland annat på att vi fick ett tidigt missfall i somras och då hade jag berättat för jättemånga. Ossian råkade då höra detta, innan vi ens hade berättat för honom och det kändes inte bra. Dessutom blev missfallet otroligt mycket jobbigare för oss, när vi var tvungna att berätta för alla som trodde att vi skulle få barn, att så nu inte var fallet... Om det bara är vi som vet, så kan vi hantera det själva.

Så den här gången ville vi berätta för Ossian först, det är ju ändå han som är viktigast och den som kommer påverkas mest, förutom jag och min man. Så de första 13 veckorna handlade om att inte berätta för någon samt skyla magen, så ingen skulle se. Sista veckorna blev det lite jobbigt.

En annan anledning till att jag nog har svårt att ta till mig och glädjas ordentligt åt att vi ska få tillökning är att jag mått skit ända sedan början på februari. Jag har varit otroligt trött och mått konstant illa ända sedan dess. Inte bara att det kommit på morgonen, eller att jag mått bra så länge jag ätit varannan timme, nej det har legat molande över mig hela tiden, blä!!!

Nu tror jag "peppar peppar ta i trä" att illamåendet är borta, men nu är jag sjuk istället. Fick någon form av influensa eller kraftig förkylning för snart tre veckor sedan. Var sängliggande ca sex dagar, sedan började jag må lite bättre lagom till påsk. Hostan satt dock i. Efter påsk började jag jobba igen och kände att nu håller jag på att bli frisk! Den känslan höll i sig i två dagar, sedan tilltog hostan och på fredagen förra veckan vaknade jag och det kändes som att jag hade knivar i halsen. Jag mådde jättedåligt och fick återigen vara hemma från jobbet. Gick till vårdcentralen som såg att jag hade något förhöjd snabbsänka, men att jag skulle komma tillbaka på måndagen om inte febern hade börjat gå ned. Redan på söndagen kände jag mig så risig att jag besökte en närakut. Då visade det sig att min sänka var väldigt hög, normal sänka när man är frisk ligger på mellan 5 och 10, min låg nu på 107. Jag fick pencillin och blev sjukskriven hela denna vecka. Nu är det onsdag och jag mår fortfarande skit, även om febern nu iof har börjat gå ned, så förhoppningsvis går det åt rätt håll... efter Ossians födelse drabbades jag av en infektion i livmodern, det var vidrigt och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men detta hamnar nog på en andraplats. Jag har ont i kroppen, bihålorna är helt igentäppta och svullna (säkert extra mycket för att jag är gravid), halsen gör fortfarande nästan lika ont som från början, mina tänder värker, mina käkar värker, jag är så täppt så jag missbrukar nässpray för att inte få panik av att inte kunna andas, jag har svårt att sova pga alla krämpor och vaknar av att jag är täppt, hostig och öm här och där. På två dygn har jag fyllt en Coop-kasse med bara snorpapper, inte så trevlig läsning, jag vet, men så är det... ;)

På fredag kväll ska jag på återbesök hos närakuten och jag är orolig att alla bakterier inte är döda, utan att jag kommer behöva sätta in ytterligare något annat pencillin. Frågan är bara om jag får ta starkare pencillin än Kåvepenin som jag äter nu, pga min graviditet...? Men vad ska man göra, jag måste ju bli frisk.

Längtar efter att få må bra ett tag, så jag kan börja glädjas ordentligt åt det lilla liv som finns i min mage. Med tanke på mina infektioner har jag varit lite orolig hur den lille mår där inne och hur mina infektioner påverkar. För att lugna mig träffade jag en gyndoktor i måndags, som via ett nytt ultraljud kunde visa mig hjärtslagen och att den lille rörde sig där inne. Det känns skönt! Längtar så efter att börja känna av rörelserna från vår andra lilla guldklimp, Det kommer nog göra det hela mer verkligt för mig.

Det var länge sedan jag gorde ett inlägg i denna blogg...

 Ossian 4 år inför påskfest på dagis i år

...men nu tycker jag det är dags igen. Jag har inte skrivit något sedan strax innan vår son Ossian föddes. Idag är han 4 år lite drygt, han föddes 11 mars 2011, kl. 06.00. Han var det mest fantastiska vi kunde tänka oss och det är han ännu!

I påskas var han så duktig och slutade med napp. Det har varit en lång och plågsam process hemma hos oss, då hans napp och filt verkligen har betytt mycket för honom. Han kunde komma hem efter dagis och säga "idag har jag verkligen längtat efter min napp och filt", det var framförallt en stor mysfaktor för honom men också en stor trygghet. Eftersom Ossian är vårt första barn hade vi inga erfarenheter av nappavvänjning, det enda jag själv hade i minnet var när jag skulle sluta med nappen. Det är traumatiskt minne ;) När jag skulle sluta var jag så ledsen så jag grät tills jag kräktes. Sedan fick jag tillbaka min napp och slutade inte förrän mina bröder slutade. De var då 2,5 år och jag själv 5 år. Då minns jag att jag tyckte det blev genant och slutade av den anledningen.



3 dagar innan lilla O slutade med nappen

Med Ossian har vi försökt förbereda honom genom att prata mycket förebyggande med honom om att när han fyller fyra år, måste han sluta med nappen, för den förstör hans tänder osv. Vi trodde att vi gjorde något bra när vi försökte förbereda honom på detta, men tyvärr blev det motsatsen. Istället skapade det ångest hos honom (och då även hos mig) och han ville ha sin napp mer än någonsin. Dessutom sa han en dag "jag vill inte fylla fyra år, jag vill alltid vara tre år". Jag undrade såklart varför också berättade han "jag vill inte sluta med min napp". Det var hjärtskärande... Vi fick alltså till slut byta taktik och gjorde så här. Cirka en månad före påsken i år sa vi till Ossian att till påsk får du sluta med nappen, men tills dess får du ha den så mycket du vill. Sedan nämnde vi inget om detta på hela tiden, och inte han själv heller. Sedan kom påsken och på långfredagen tog vi nappen på morgonen och sa att nu har du slutat med nappen, nu blir det ingen mer napp. Det gick faktiskt bättre än väntat!!! Självklart var han ledsen och saknade sin napp, men vi valde att han skulle sluta när vi var lite extra lediga och fanns hos honom för tröst. Efter ca fyra dagar frågade vi om han saknade sin napp och det gjorde han inte (!) Visst har han frågat om den några gånger, men det har inte blivit några utbrott kring den, utan han har accepterat. När han slutade med nappen, blev det automatiskt så att han inte heller var i behov av sin snuttefilt, som farmor virkat (och lagat otaliga gånger). Det var precis som att nappen och filten hörde ihop. Dock får han fortfarande ha filten, det lovade vi honom från början att den får han behålla hur länge han vill.