Den stora anledningen till att jag återupplivar denna blogg...

UL 13 mars 2015

...Ossian ska bli storebror! I slutet av september är det beräknat och jag har idag gått 17 fullgångna veckor och går in i vecka 18 imorgon. Vi har varit på första ultraljudet och gjorde kub-test, det såg bra ut vi fick väldigt låg risk. Även om det inte är några garantier för att allt går bra, så är det skönt när man kan bocka av vissa saker som kan vara fel. Så här med andra barnet känns det som att medvetenheten om allt som kan gå fel är så mycket högre än med första barnet. Bilden från ultraljudet blev inte så bra, så den bjöd barnmorskan på :)

Trots att jag imorgon går in i vecka 18 känns det väldigt overkligt att jag är gravid denna gång, detta trots att vi varit på ultraljud och allt... jag tror det beror på flera saker. Dels berättade vi inte för någon att vi är gravida förrän efter ultraljudet vi var på i vecka 13. Det berodde bland annat på att vi fick ett tidigt missfall i somras och då hade jag berättat för jättemånga. Ossian råkade då höra detta, innan vi ens hade berättat för honom och det kändes inte bra. Dessutom blev missfallet otroligt mycket jobbigare för oss, när vi var tvungna att berätta för alla som trodde att vi skulle få barn, att så nu inte var fallet... Om det bara är vi som vet, så kan vi hantera det själva.

Så den här gången ville vi berätta för Ossian först, det är ju ändå han som är viktigast och den som kommer påverkas mest, förutom jag och min man. Så de första 13 veckorna handlade om att inte berätta för någon samt skyla magen, så ingen skulle se. Sista veckorna blev det lite jobbigt.

En annan anledning till att jag nog har svårt att ta till mig och glädjas ordentligt åt att vi ska få tillökning är att jag mått skit ända sedan början på februari. Jag har varit otroligt trött och mått konstant illa ända sedan dess. Inte bara att det kommit på morgonen, eller att jag mått bra så länge jag ätit varannan timme, nej det har legat molande över mig hela tiden, blä!!!

Nu tror jag "peppar peppar ta i trä" att illamåendet är borta, men nu är jag sjuk istället. Fick någon form av influensa eller kraftig förkylning för snart tre veckor sedan. Var sängliggande ca sex dagar, sedan började jag må lite bättre lagom till påsk. Hostan satt dock i. Efter påsk började jag jobba igen och kände att nu håller jag på att bli frisk! Den känslan höll i sig i två dagar, sedan tilltog hostan och på fredagen förra veckan vaknade jag och det kändes som att jag hade knivar i halsen. Jag mådde jättedåligt och fick återigen vara hemma från jobbet. Gick till vårdcentralen som såg att jag hade något förhöjd snabbsänka, men att jag skulle komma tillbaka på måndagen om inte febern hade börjat gå ned. Redan på söndagen kände jag mig så risig att jag besökte en närakut. Då visade det sig att min sänka var väldigt hög, normal sänka när man är frisk ligger på mellan 5 och 10, min låg nu på 107. Jag fick pencillin och blev sjukskriven hela denna vecka. Nu är det onsdag och jag mår fortfarande skit, även om febern nu iof har börjat gå ned, så förhoppningsvis går det åt rätt håll... efter Ossians födelse drabbades jag av en infektion i livmodern, det var vidrigt och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men detta hamnar nog på en andraplats. Jag har ont i kroppen, bihålorna är helt igentäppta och svullna (säkert extra mycket för att jag är gravid), halsen gör fortfarande nästan lika ont som från början, mina tänder värker, mina käkar värker, jag är så täppt så jag missbrukar nässpray för att inte få panik av att inte kunna andas, jag har svårt att sova pga alla krämpor och vaknar av att jag är täppt, hostig och öm här och där. På två dygn har jag fyllt en Coop-kasse med bara snorpapper, inte så trevlig läsning, jag vet, men så är det... ;)

På fredag kväll ska jag på återbesök hos närakuten och jag är orolig att alla bakterier inte är döda, utan att jag kommer behöva sätta in ytterligare något annat pencillin. Frågan är bara om jag får ta starkare pencillin än Kåvepenin som jag äter nu, pga min graviditet...? Men vad ska man göra, jag måste ju bli frisk.

Längtar efter att få må bra ett tag, så jag kan börja glädjas ordentligt åt det lilla liv som finns i min mage. Med tanke på mina infektioner har jag varit lite orolig hur den lille mår där inne och hur mina infektioner påverkar. För att lugna mig träffade jag en gyndoktor i måndags, som via ett nytt ultraljud kunde visa mig hjärtslagen och att den lille rörde sig där inne. Det känns skönt! Längtar så efter att börja känna av rörelserna från vår andra lilla guldklimp, Det kommer nog göra det hela mer verkligt för mig.