Den filmen såg vi igår, en mycket tänkvärd komedi. Efter en skilsmässa är huvudpersonen Carl Allen (Jim Carrey) deppig, trots att det gått några år. Han säger nej till allt, och håller sig för sig själv. Han jobbar, hyr film och umgås med sig själv. Han svarar inte i telefon när vännerna ringer och om de mot förmodan får tag i honom tackar han nej till att ses och hitta på något. Det går så långt så vännerna gör klart för honom att han kommer att bli ensam, de orkar inte försöka längre. Carl Allen blir varse ett seminarie med en självhjälpsguru via en vän, han följer motvilligt med för att lyssna. Detta blir starten på ett nytt liv för Carl, han blir en ja-sägare. Detta leder till en rad upplevelser han aldrig hade fått vara med om ifall han fortsatt att säga nej. Det leder till och med till en ny kärlek. Dock är ja-sägandet inte helt oproblematiskt, då det kan bli lite fel att säga ja till precis allt...
Men poängen i filmen tycker jag är att om man säger ja oftare än nej, så blir livet både roligare och mer givande. Trots att det kan leda till nitar på vägen, men säger man nej till allt, då lever man inte, och lever man inte, ja vad gör man då här...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar