Varför är man så kluven?

Vet inte om fler känner som jag, men det finns så mycket roligt i livet att välja på, så allt detta positiva blir till en stress. Jag är en person med många bollar i luften, vilket jag måste ha för att jag ska må bra. Annars blir jag understimulerad. En terapeut jag gick till ett tag sa till mig: "Linda, du måste slappna av och låta livet gå. Med din drivkraft kommer du komma långt utan att du jagar på". Det var ju snällt sagt, men svårt att ta till sig, när man bara har ett sikte inställt och det är framåt. Dock jobbar jag hela tiden med mig själv och försöker påminna mig om att glädjen faktiskt finns närmre än man kan ana, nämligen i nuet. Precis här och nu. De stunder jag verkligen lyckas stanna här och nu, då mår jag så himla bra.

Just nu har jag funderingar inför framtiden. Vad ska jag göra? Helst skulle jag vilja vara en kombinatör. Har en kollega som idag läste till sig detta nya ord som allt fler eftersträvar att vara. Det innebär att man både driver sitt eget och jobbar som anställd. Tänk vad bra med en anställning som står för tryggheten att man kan betala sin hyra och den egna verksamheten som står för självförverkligande och förhoppningsvis en bra summa pengar. Vad roligt det skulle vara. En drömkombination för mig skulle vara följande: anställd 50% som projektledare på reklambyrå/produktionsbolag, alternativt en tv-kanal och övrig tid kombinera att frilansa som bildproducent/bildmixer (saknar gamla tider), utbilda mig till coach och få jobba med människors drivkrafter de inte vet att de har och dessutom skriva programidéer till tv och eventuellt även få agera reporter i en av dessa. Har alltid drömt om att göra en programserie av personporträtt, har några idéer som ligger och gror. Behöver jag säga att jag gillar att få nya intryck och träffa mycket människor. Vilka stimulerande arbetsdagar jag skulle ha. Visserligen stortrivs jag där jag jobbar idag, så jag har ingen brådska att uppnå mina just beskrivna drömmar. Men visst vore det roligt att testa detta livet, om jag bara vågar...